- Jag kvÄÄvs! Skriker mannen på andra sidan väggen.

Jag borrar ett litet hål genom gipsväggens nyklädda fasad, genom en tapet med blåa halvmånar. Den var bara 1 vecka gammal.

- Fan, mitt i halvmånen. Fnyser jag för mig själv, då jag råkat borra hålet mitt genom min favoriserade väggdekoration. Visst, jag hade hela väggen full av alla dessa halvmånar, men älskade dem så mycket att jag fördömt att inget annat ska få täcka denna fantastiska vägg.

- Hallå! Är du kvar? Ropar jag genom hålet mitt i halvmånen.

- JAAA! Skriker mannen.

- Varför kvävs du? Frågar jag.

- Va?! Skriker han tillbaka.

Har han stoppat in handukar i både hals och öron, tänkte jag.

- NEJ, DET HAR JAG INTE! Skrek mannen. Kanske gav han även ifrån sig vibrerande friktioner i väggen, på det sättet han skrek. Det var ett annorlunda skrik, både bas och falsett på samma gång, hur det på något förunderligt sätt nu gick till. 

Jaja, tänkte jag..

Plötsligt slog det mig, jag hade inte tänkt det, jag hade faktiskt sagt det rakt ut, rätt genom det lilla vägghålet.

-  Förlåt. Svarade jag med en tydlig men ändå svag stämma.

- Ska jag ringa en ambulans? 

- Nej! Svarade han. Denna gången skrek han inte i alla fall.

- Jag har borrat hål genom min halvmåne, tror till och med att det var min favorit. Det bara slank ur mig, visste inte varför jag berättade det för mannen bakom väggen, han hade väl aldrig sett min fantastiska tapet. Ett impulsivt behov av att höja volymen på mina tankar kanske plötsligt drabbade mig, eller jag vet inte, det bara flög ur mig.

Jag skulle ha hållt det inom mig och varit tyst. För nu blev han sådär högljud igen.

- Jaha. Det är väl FÖRHELVETE INTE MITT FEL, VA?!?! Skrek han till svars.

- Va, nä. Svarade jag lite häpet. Tänkte sedan om det fanns något vett i den mannen eller om han var helt utom räddning. 

Att rädda sig själv kan ju vara en klurig uppgift ibland.

- HJÄÄÄLP! Skrek mannen.

- Men vad kan jag hjälpa dig med då? Svarar jag nu, kanske lite väl barskt, men förskjutsingen vad förväntar han sig av mig?

- INGENTING! Ryter han tillbaka.

- FINNS BARA en SOM KAN HJÄLPA MIG, och Du är inte den personen. Säger sen mannen med en uppnosig ton.

- Nähä. Svarar jag kort.

- HJÄÄÄLP! Skriker mannen åter igen.

Ska jag klä om till min änglasark som jag inte äger och flyga in genom skorstenen och hjälpa honom med något han inte vill ha hjälp med? Eller hur får man tyst på karln? Tänkte jag, denna gången i tystnad.

Här har man gått och borrat hål i sin vägg, där dessutom ens älsklings tapeter satt och vad får man för det? En gapande karl som verken vet ut eller in. Suck!

Vet inte varför mina tankar plötsligt började förändras. Från att ha varaít en ganska generellt sett oberörd person, till att känna ett starkt behov av att hjälpa andra människor, kom plötsligt över mig. 

Han kanske sitter fast och inte kommer loss. Han kanske lider av smärtot av att inte komma loss och han vågar inte ta hjälp för att han är naken och inte vill blotta sig. Tänkte jag nu.

Hade jag en gammal ängladräkt gömd i garderoben eller vad händer med mig? 

- Är du naken? Frågade jag honom med ett empatiskt tonläge.

- Om jag är naken?!? Nä vet du vad! Svarade han.

- Nej men asså..., jag tänkte bara...., ja, om du var naken och satt fast och så, då kunde jag ju ringa den personen som du säger skulle kunde hjälpa dig. Svarade jag med en öm röst.

- NEJ det kan du inte! Svarade han. Det var svårt att läsa av känslor från hans röst denna gången. Röstläget var både kallt och varmt.

- Det går inte FATTAR DU DET? 

- Nej, det fattar jag faktiskt inte. Svarade jag.

- Hon är borta, jag har lämnat henne. När jag skulle hämta henne igen efter 7 år var hon inte där. Sa manen med gråten i halsen.

- Vem då? Hur menar du? Blev min följdfråga.

- Hon är borta. Viskade han.

Visst satt mannen fast, det är en sak som är säker. Vad det var han satt fast i var dock oklart men loss kom han inte. Fast och smärtande var han. Och var han inte naken innan så började han helt klart bli det nu. 

- Vem är hon? Frågade jag försiktigt.

- Mitt liv. Mitt hjärta. Sa han.

- Jag kvävs för gråten har fastnat i min hals, i mina lungor och spridit sig genom hela min kropp. Jag dränks i smärtor av gråt och kan inte andas längre. Hon är borta.. 

Han grät, först snyftade han sen bröt ovädret ut. 

Ja, tänkte jag, nu är han helt klart naken.

Efter timmar av tårar och smärtande snyftningar slutade han.

Dunk, dunk, dunk, var allt som hördes.

Sen blev allt tyst.