Ett dualistiskt tänkande i svart-vitt fördömande skrämmer mig, särskilt om detta tänkande råder hos dem som har makten.

Ett moget integrerat tänkande har ofta en sorgsen underton och tar ansvar för den inre konflikten mellan ont och gott i oss alla och behöver således inte projiceras ut på andra.

I SvD idag citerar Bengt Jangfelt Berdjajev, enligt vilken Rysslands historia bara existerat i två skepnader, som envälde eller anarki.

Hur många sådana exempel på ointegrerad vanmakt skall vi ytterligare behöva få bevittna?!