Jag minns allt, varenda dag. Allt som hände, alla våra stunder.

Det bästa jag visste var att hålla om dig känna ditt hjärtats slag.
Även ute i kylan så vart jag varm att vara bara brevid dig, Denna mörka
månaden, det spelade ingen roll för du var solen i mina ögon. Och månen om nätterna. Du var stjärnan som föll ner i min värld som tog bort alla gråa moln som satte stopp för ljuset att komma ner och värma mina kinder.
Du satte fart på mitt hjärta, jag har då aldrig hört det bulta så mycket som det har gjort nu dom här dagarna. Vanligtvis brukade jag höra riv och klös mot det men nu hörde jag hur såren höll på och läkte och läkte. Jag hade längtat, jag hade önskat. Min önska gick i uppfyllelse, och det var då jag lärde mig vad lycka var. Varje kyss jag fick dela med dig var som att föddas på nytt igen, det vart en stor låga inne i mitt bröst. Du vart allting för mig jag trodde aldrig att något skulle kunna kännas så rätt. Jag förstår inte hur något som var så perfekt kan sluta så fel. Jag minns klart och tydligt mycket som du sa i mina öron men det finaste jag kommer minnas är

" Vi är inte barn och inte vuxna hellre, vi är mitt i mellan därför är vi ingenting bara människor" Sedan pussa han mig på kinden och höll mig i sin trygga famn.

Alla gånger du lyfte upp mig, så kände jag mig så värdefull. För jag gjorde dig lycklig. Med denna sorg jag har inom mig, så ska jag leva ändå. Jag ska inte sluta kämpa efter att hitta lyckan igen, det värsta är bara att jag kommer aldrig få se dig igen i mitt liv som det jag vill se dig.

Jag älskar dig.