Jag vill skrika, jag vill gråta. Jag vill falla ner på marken i din famn och kyssa din ömma mjuka hals. Själen brinner och svider än, jag kan aldrig få det att sluta.
Ibland känner jag dina händer om min kropp. Ibland känner jag din doft.
Ibland hör jag ditt skratt. Ibland ser jag dina ögon.

Tiden, vad har den hjälpt egentligen?
Den har gjort mig mer och mer sårbar för var dag som går.

Jag är inte den jag en gång var.

Det känns, att helvetet vill straffa mig. För det äcklet jag har varit.
Därför tvingar det mig att upprepa mitt liv, i minsta lilla detalj.
Jag har orden kvar i hjärtat, jag önskar dom var verkliga men jag skulle aldrig tro på dom om jag hörde dom.

Allt tillhör dig, ditt namn är inristad på min kropp och jag gråter än för att det svider att veta att du är inte här längre. Jag var tvungen att komma bort ifrån dig. Men jag ville inte.

Så som jag mådde med dig var helvete och guld. Allt på samma gång.
Snön faller mer och mer för varje dag som går och jag blir bara kallare och kallare. Hela kroppen är tom.

Hade vi löst allt på riktigt, då hade jag sovit i din famn nu och lyssnat på dina hjärtslag.

Precis som jag gjorde då.