Jag kan inte beskriva smärtan av begäret är.
Jag kan inte förklara hur hela kroppen brinner, och andetagen blir tyngre att ta. Känslan av att aldrig vara nöjd, och bara vilja ha mer. När händerna skakar och tankarna blir dimmiga av behov.

Att vara fri och göra precis som man vill, kommer till ett pris. Och jag kan inte längre se gränsen. Jag törstar i sorg. I desperation fylls mina ådror med något jag inte kan kontrollera och som sprängs mer regelbundet ju längre tiden går. Det som borde handla om att fylla närhet, handlar om att lugna hungern. När blev jag en slav i min egna kropp? Jag är trött, så trött på att lugna mig. Jag är så trött på att vara hungrig.
Tiden saktar aldrig in, det går ännu fortare.
Jag är rädd. Varför saktar inte törsten in? Jag blir bara mer och mer medveten om klösandet inuti mig, hur sömnen försvinner. Varför saktar det inte ner?
Jag är så trött på att känna berörande inbillningar. Falska pulseringar och det där lilla extra slaget från hjärtat.
Släpp mig.