...

Tänk att få vakna upp en morgon, sträcka på sig i sängen och få uppleva att det känns bra. Kroppen känns utvilad och nöjd, vill gå upp, vill börja dagen.

Ingen stress, ingen längtan, ingen oro. Bara ett stillsamt förnöje.. (jag vet att det ordet inte existerar, men det borde göra det!)

Förnöjsamhet, lite förvånad, tacksam glädje, inga övertoner, ingen brusande, berusande lycka, ingen extas. Bara detta. Att få vakna upp. Nöjd.

Så skönt! Så absolut underbart!

Vet inte när det hände sist, men det var länge sedan.

Ingen rädsla. Inte heller den där frejdiga, hurtiga, otåliga arbetslusten och ivern som kan infinna sig ibland. Inte "nu ska här kavlas upp ärmarna och sättas igång".

Och ändå så visste jag med ens att idag skulle det ske. Idag skulle jag äntligen ta itu med det där vämjeliga, motbjudande jobbet som så länge har väntat på att jag inte längre ska kunna komma med några undanflykter.

Och jag gjorde det. Lugnt, stillsamt, metodiskt,  med en tålmodig beslutsamhet. Inga genvägar, inget fusk. Ordentligt, grundligt från början till slut.

Jaa, det var äckligt! Speciellt i början när den svarta, stinkande sörjan innehållande endast Gud vet hur många välgödda bakterier visade sig inför min oförlåtande blick. Och den förskräckta "Nää!"-schocken när sörjan inte ville låta sig dras ut med fingrarna (nogsamt handskbeklädda!) utan bara smetade ut sig...

Jag överlistade den! Jag gjorde det! Nu är badkarsavloppet fint som ett nyfött barns lilla stjärt (m.a.o. lite smet finns väl alltid kvar). Och handfatsavloppet och det tillhörande genomlortiga handfatet, allt är nu skinade rent och blankt! Väggarna? Nej men, stopp där! Någon måtta får det vara på städmanin!

Jag inte så mycket som gick in och kollade min e-post innan jag satte igång, fast Gud ska veta att jag klappade datorn på "axeln" med ett bestämt "nej!"när fingrarna ett ögonblick stannade vid on-knappen.

Vad var det då som ledde fram till det här? Till att börja med har jag väl laddat i gott och väl  ett drygt halvår inför badkarsavloppsrengöringen. Men avgörande har varit att jag tagit en sak i taget och det viktigaste först. Tålmodigt har jag valt ut ett uppdrag åt mig själv per dag och sedan genomfört det. Och när så alla de andra tidsbundna uppgifterna väl var utförda, så, "vips" infann sig den magiska dagen, när ett vämjeligt arbete inte längre kändes ogörligt, utan bara som ett mindre trevligt och absolut nödvändigt, och i slutändan mycket tillfredställande, vanligt arbete.

Nu kan jag ägna resten av dagen åt precis vad som helst. Den har redan blivit en lyckad arbetsdag.

Allt gott! S