Efter regn kommer solsken.
Hm vilken klyscha tänkte jag och svepte sorgen med den där ljumma folkbiran. Tände ett par cigaretter, klunkade, klunkade vidare. Sedan har jag byggt liv. Börjat jobba, leva i en nykter balans. Har funkat. Har funkat rätt bra faktiskt. Nått år. Två år är rekord. Men solen sken bara nån gång ibland. Ingen jämn värme precis. Efter ett tag började frosten komma ikapp och systemet lös grönare än grönt och Pang! så var jag inne i det gråa tunga regnet igen. Ensam i en lya med gråa väggar, grått tak och ett samvete som stank ruttet.

Jag blev våt. Taskigt jävla våt. Solen var begravd och jag var den där sista soltaten med mitt vapen. Flaskan innanför jackan. Maten blev mindre och själen åt allt onaturligt för att flå dom stackars känslorna.
Bolaget längtades innan sömnen tog mig och bolaget öppnade sin dörr när sömnen lämnade mig. Dag ut och dag in. Nykterheten blev en främmande ovän.
Men inte så länge som tur är. Faktiskt. Regnet torkades upp. Mina kläder tinade.
Och nykterheten klappade mig på axeln.
Solen tog mig ur dimman. Och hon öppnade mig, tog mina känslor och knöt ihop med hennes. Allt gick så fort. Det sa bara puss!

Och dagarna gick. Dom gick fort.
Jag har aldrig svettas så mycket i en vinter som denna och solen lyser för varje dag som kommer..