Jag minns fortfarande den där tunga känslan i mitt bröst. När jag fått beskedet att jag inte skulle kunna arbeta mer. Fast jag ville. Fast jag hoppades.

Andra bedömde att jag inte kunde det. Andra bedömde att jag dög inget till.

Utanför hemmet. Det var tungt.

Jag promenerade så mycket jag orkade för att känna att jag gjorde något för mig själv. För min hälsa.

Jag minns.

Särskilt minns jag ett tillfälle. När jag vandrar längs med sjön. Åkrarna på andra sidan, längs med där jag går. Den blå himlen. Och som alltid förut, vänder jag blicken åt det hållet. Mot det öppna landskapet. Men min blick når inte himlen. Ögonen tar bara in en enda sak.

Taggtråden.

Jag blir stående som fastfrusen. Jag undrar vad som hänt med mig. Jag som alltid sett himlen där borta. Molnen. Solen. Ljuset. Nu ser jag taggtråden. Min blick når inte längre bort. Hur jag än försöker, så når den inte längre bort.

När jag kom hem igen, tog jag fram mina akvarellfärger. Jag hade gått en kort kurs. Jag tyckte om att måla med färgerna. Se hur färgen förändrades i det våta pappret. Utan min kontroll. Till något som jag inte tänkt alls från början.

Jag målade himlen. Gräset. Molnen. Allt flöt in i vartannat. Och så målade jag taggtråden. Framför alltsammans. Det svarta, hårda, taggiga framför livet där bakom.

Jag har kvar målningen fortfarande. Någonstans. Den är inte särskilt vacker. Inte precis en tavla. Men den hjälper mig att minnas känslan från den gången. Den tiden när jag inte längre kunde se bortanför taggtråden.

Jag tror inte att jag skulle suttit här och skrivit den här berättelsen, om jag känt likadant fortfarande.

Det har varit en mycket lång resa.

Mitt livs längsta hittills.

Men idag. När jag ser ut över fälten längs med sjön. Då ser jag himlen. Molnen. Korna. Gräset.

Jag ser taggtråden också. Som ett ynka litet hinder där framför allt det sköna.

Men det är det andra. Himlen. Molnen. Korna och gräset.

Som först tränger in i min blick.

Jag har gått från mörker till ljus.

Vägen var lång.

Nu är det soluppgång.