Jag slås sönder,
seniga skärvor krossar i mörkret
mot tegelväggen, men
förbannat trött på att återbyggas,
sammansättas av era frågor,

ni rovdjur
som gamar kröker era ryggar
över min nakna kadaverkropp
och sliter upp
slamsor ur minneskistor,
ut i dagsljuset

om kvällen sårbar.

Någonstans ser jag dig,
skada dig själv när
du sparkar mig i magen, och
ler lyckligt åt min osårbarhet varje gång

jag brister ut i gråtande spillror
vilka är så meningslösa
att jag faller igen.