Avskyvärt;
orgier mellan monolog efter monolog,
brev utan mottagare
blir en förklaring av önskningar,
längtan att nå drömmar,
nå ut till svaren
äcklande egoistiskt dränka en vän i sin inre strid,

en labil kamp mot att ge upp,
därför att allt är så underbart
finns det ingen anledning att fortsätta,
slukas upp av tiden
och sjunka bort i den stjärnlösa natthimlen
som redan är förseglad
i lycklig vånda och lila molnstrimmor,

och aldrig igen se bakåt.

Ingen öppning,
bara en monolog
där jag ber mig själv att verkligen komma iväg
en ännu mild höstdag,
fylld av högt mörkgrönt gräs,
svalt, djupa lövkronor
tyngda av mognad
över solfläckade barrmattor
och klara, friska, diffust gulblå-skurna skyar,
och alla svamparna,
och hur morgonfuktig jord och småfrostig sten luktar,

I eldskenets yttre.