Slungad genom mil
av gränslands mörka skogar
i mitt havererade samvete
vars podsol ynglar av suggestiva minnesåterfall
tills jag landade jetlagdemolerad
bakåt i timtal, sex två, men
för sent som alltid
för att förändra, invant mönster
numera mitt hem bland inplanterad barrskog.

Morgonhöjderna skrapar magen
när jag kastas upp genom
himlens kalkavlagringar, minuter av hets
rann ut mellan fingrarna när jag omfamnar många år
för att slippa de ögon som är brinnande
tortyrredskap färdiga att stickas till
den helt tomma punkt i mitt kött
och blod där allt förvrids av vanmakt.

Men jag hörde inte vad ni sa,
jag var minuter, timtals jetlag bortåt,
yrandes runt i
er värld väldigt konkret och verkligt
medan den dialog ni förde ekade
mellan tidsväggar oforcerade.

Och vriden trehundrasextio varvtal
runt inåt och utåt, vidare
många grader ännu,
ger existentiella kärleksvibbar som rörelseenergi alstrad
ur obefintliga delar av mitt innersta inre,
tomrummet varur allt exploderar
väcker jag dig igen.