du spinner vidare på en stjärnkarusell i mitt inre
men jag kommer aldrig nå tillbaka till punkten
när du träffade min ström av trygghet

vi möter våren med stormsteg
men jag snubblade tafatt över ditt leende

där på cafét tog du mig ur min fasta värld
min offensiv mot dig var en törst efter omtanken

förstod hon inte vad jag såg
vad jag föll för
hårt, som snäckskal mot smutsigt betonggolv

ett blåmärke pryder nu mitt liv
men med henne i min närhet
behövs ingen tröst som man ger ett barn

skulderblad som rosenblad
ögonen är fyllda av kristaller
vad var det jag sa
sockerkristaller?

förlåt att jag förnärmar dig
dyker in i dig
allt för att få ha mina armar om dig

hur många rosor behöver jag ge dig för att skapa ett leende som räcker i en evighet?