I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar
stod ett väsen, en varelse
kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
benämn detta väsen för det vilket känns bäst för dig,
glöm aldrig dess ursprung
det glömmer aldrig dig
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran

lösgjorda från benämnan

detta väsen stod i ängens ljusvaknan, vindar borstade huden skimrande silver, håret böljade doftande gryningsdagg, ögon milda kärleksfyllda såg i älskan i allt. lockade sånger ur strupar, flödande källor stämde klanger, klingande silvergryning.
ur ängens händer steg de, med allfärgs kjolar, solögon silverleende hårfagran, kjolar böljande i vindfamnan, trippande lätta fötter fjärilsberörda
blomsterfolken vindfolken eldfolken vattenfolken jordefolken, sagans värld
ja, benämn den så om du vill, den omfamnar dig i kärlek ty du är en del av den
se huru ni springer fristegade i ängsljusets skimran

lösgjorda från benämnan

I en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar stod ett väsen
en varelse kalla detta väsen djur eller människa, människa eller djur
längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne om
var gång hon öppnade hjärtgården syntes denna värld så tydliggörande
helande strömma genom hennes pupiller
väsendet log, såg drömmolnen slå fäste i rot
följde hjärtbladens vandringar strövade vida med.

Så såg hon isblommande länder suckans strider
varsamt viskade hon in i suckan se, se skönheten bakom i.
det väsendet såg var töckendimma slutas om ögon, överallt töckenblickar
tömda håglösa vandringar
bak slutna lock såg väsendet lågor brinna svaga.

Bak slutna lock brinner låga svag, varmbjudande längtansdrömmande
minnandes en närhet de, allt förtäljt henne, ibland anade väsendet skimrande mantel runt sitt vara.

En dag eller natt, vad det var vet endast väsendet, beslutade sig väsendet för svarande, töckendimman var hårt lindad om allt, töckenblickar gav inte svar, iskylan kröp närmre, väsendet upphörde fråga, viskade må det ske.
i en värld en värld vilken för så många blivit en värld av ensamvärldar vandrade ett väsen.
upplevde sig vilse i ängen vilse i världen, väsendet hamnade utanför ängens händer
höga hus mötte, betongvärldens höga hus skallrade, betongområden kröp allt närmre, svischande märkliga ljud hördes,
örfilar, öronfilar, pilar, ögonpilar skuggor vålnader,
väsendet vädrade sökte uppleva
åtminstone känna igen doften av.

Allt var så främmande oigenkännligt, ändå var väsendet aldrig ensamt
den skimrande manteln var runt, då väsendet frös kupades värme inom runt hjärtat;
mitt hjärta är dig nära
efter så långa vandringar
är
du
nära.

Så upptäcker detta väsen att skorna är borta
börjar söka, söka grå skor med blodsstrimmor , söker minnas, minns ej.
stegen är barfotasköna, vet inte hur det sker, närheten är närmre, närmre röravidnära.
irrar, förtvivlansirrar  förs ur betongskallran in i ängens händer
står helt stilla, dimman är ännu tät
irrfärden är över
inväntar gryning
inväntar, in väntar
töckendimmans släppan
den rörs vid
av solfinger synliggörs liv vaknan

i vitskimrande ljusdaning andas rörelse, två väsen mötas
de nosar rör lätt djupt vid varandra
bugar leendeljusa
omfamnar varandra
med lätta fötters hovars tassar vingars solskimran
rör de vid ängens gryningsdans