Ur askan reser sig minnet av
elden som brann
en stund, och försvann
som rök över slumrande dalar.
En bländande hågkomst som dröjer
sig kvar - en frid
i vindarnas tid
runt en lövsal där björkarna talar.

Ur askan lättar en flyende
dimma, en sort
som hastigt drar bort
och som lämnar ett dis över heden.
Då glöden har falnat och månen
går ensam på vakt -
som poeterna sagt,
lyser lycka i kärlekens reden.

Så glömmer vi orden som flyktar
befriande rött
när drömmar som dött,
förenas i trevande kyssar.
Bara bloss vid en slocknande eld
nån sekund,
dela värme en stund
medan känslorna bökar och kryssar.

Ur askan
flyr
blott poetyder.