Han sitter i rullstol, hans ben är svaga...

Jag rullar ut honom i stan, vi går i parker, vid havet och
tittar ut över Sundet, bort mot Ven och Köpenhamn och
på våren, sommaren och långt in på hösten stannar vi till på Seglarpaviljongen, som ligger nära stranden, äter en bit mat
eller bara dricker ett glas vitt vin och bara sitter och tittar...

Jag drar honom ner och uppför backar. Och nu denna
snöiga vinter har jag kört fast med rullstolen flera
gånger det har varit svårt att ta sig fram och över
alla snökantigahögar de, som plogbilarna lämnar
efter sig. Ibland har det inte alls gått att komma
över den muren utan jag har fått gå runt alltihopa
tills jag har hittat en öppning.

Folk har stannat till vid oss och sagt att det ser svårt
ut det här, men jag har svarat att jag ger inte upp
det brukar ordna till sig till slut...

Då brukar min man skrattande ropa till och säga:
-Jag vinkar hela tiden och visar den rätta vägen!
Utan mitt vinkeri hade det blivit svårt!