Med ytterligare ett ansvar att bära
Blev min tillvaro i hemmet en gnutta mer desperat
Ständigt lever jag i skräck av feltolkningar
På grund av mig eller uppdiktad av henne
Felhandling av mig eller fabulerad tolkning av henne
Agerar eller reagerar jag är det fel,
Gör jag det inte är det fel

Jag undviker anklagelser av felhandlingar
Och konflikter så gott det går

Jag vågar inte längre ha dörren till mitt rum stängd,
Så nu mynnar min värld ut i den yttre,
Mitt rum, min värld som för mig var helig
Är nu inget annat än skattepengar;
Den tillhör staten
Mitt rum som var en plats där jag kunde koppla av,
Det var som en tillflykt till en harmonisk ensamhet
Den platsen hör nu till det hektiska där ute

När ansvaret är vaket och jag hör hennes fotspår
Studsar jag upp för att fråga om hon behöver hjälp
För att slippa bli beskylld för att jag inte hjälper till tillräckligt
Hör jag att hon jämrar sig flyger jag genast dit
För att förhoppningsvis lyckas förhindra ett dåligt humör
Och ett skrik om hur orättvis och eländig den här världen faktiskt är

Ofta drömmer jag mig iväg, och ja faktiskt önskar
Att jag var hemlös, föräldrarlös, ett förlorat fall
Utan förväntningar, utan ansvar, utan oro.
Ja ibland önskar jag att jag hade flytt till skogs
Och ingen annan sysslosättning än min egen överlevnad,
Upptäckande och filosoferande
Och ibland önskar jag att jag var hemlös,
Springa runt på gatorna, beskåda människor,
Gå balansgång, sitta vid sjön,
Utan en orolig tanke på vad det ska bli av med en i framtiden,
Utan en orolig tanke om att riskera sin framtid pga en handling,
Inte ett måste i världen, jag kan ligga och stirra upp i himlen
Utan att tankarna dras till agendan
Jag kan följa livets gång som det kommer och titta upp och se mig om,
Istället för att titta ner i marken medans jag funderar på hur jag ska göra
För att nå ett resultat som innebär så lite smärta och negativ anda som möjligt

Gräset är grönare på andra sidan, det här är en naiv föreställning det är jag Väl medveten om men jag kan inte låta bli att tycka synd om mig själv.

När dessa tankar slår mig kommer nästan alltid uppföljaren;
Har en pojke i min position rätt att tycka synd om sig själv?
Kan en pojke i min position verkligen vara illa behandlad?
En pojke som jag, som aldrig har behövt stjäla för sin överlevnad,
Som aldrig har behövt känna på extrem hunger, knappt hunger,
En pojke som alltid har tak över huvudet, som får varm mat på bordet och Som har skor att gå i.
En pojke som kan lyssna på musik, läsa böcker, gå på discon,
En pojke som har 1050 kronor att göra precis vad den vill för,
Som den kan köpa godis, pizza, läsk för, den kan sticka till Lund, Malmö eller Köpenhamn, den bara väljer sin destination och hoppar på tåget,
En pojke som är uppvuxen i ett kärleksfullt hem,
En pojke som har fått leka, en pojke som får gå i skolan,
En pojke som får påskägg fulla med godis under högtiden då man firar Jesus Död och uppståndelse.

Hur kan en sådan pojke egentligen ha mage till att känna sig ensam,
Trängd, orättvist behandlad och ifråntagen sin frihet?
Hur kan en sådan pojke tycka sin självömkan vara rättfärdigad?
Kan man känna så eller är man bara en bortskämd skitunge om man gör det?