Det var sensommar i Stockholm. Folk är på väg hem från sina arbeten. Det är tisdag eftermiddag när pendeltågen rullar iväg från Stockholmscentral mot sina slutstationer. Försenade och fullpackade med trötta resenärer. Ingen frågar sig varför tågen är försenade, det är ju ingen mening. Att det går ett tåg är alla glada för.

Vad som rör sig i människors tankar denna eftermiddag är svårt att veta. Kanske lider de av att behöva stå så tätt med okända människor under hemresan. Endast de som har lyckan att hitta en sittplats får lite eget utrymme bland alla dessa hundratals resenärer.
Tåget rullar vidare och stannar till vid Karlbergs station. En kvinna i 35 års ålder stiger på tillsammans med sin 6 åriga son. Kvinnan är märkbart irriterad och klagar på sin son.
Kvinnan – jag blir så trött på dig när du inte vill gå hem från förskolan…
Barnet svarar inte, ser tyst på sin mamma.
Kvinnan – stå inte för nära dörren, du kan ramla ut och bli kvar på perrongen, vad ska du göra då!
Det är inte en fråga som är ställd för att pojken skall svara.
Pojken – jag skulle be om hjälp eller ta nästa tåg och sitta kvar.
Kvinnan – haha, ja du, vem tror du skulle vilja hjälpa dig?
Frågan hänger kvar i luften och en kvinna alldeles nära kvinnan och pojken tänker
- Jag skulle ta hand om pojken….
Hon ryser till av obehag över mammans arroganta och nedlåtande attityd.

Hon har lyssnat på samtalet som pågår mellan kvinnan och hennes son. Det griper tag i henne. Hon förstår att det är jobbigt när barnet inte vill gå hem vid hämtning men det finns flera saker som hon hör kvinnan säga till pojken som börjar kännas obehagligt. Men nu är väl tjafset snart klart. Kvinnan lugnar säkert ner sig.
Kvinnan – jag önskar att jag inte var din mamma…
Pojken – säg inte så till mig, mamma
Kvinnan – du är dum i huvet
Pojken – säg inte så mamma..

Kvinnan intill skruvar på sig, ser på de andra resenärerna som står tätt ihop. Hon söker deras blickar, vem av dem ska bryta tystnaden och säga de tankebubblor som vilt flyger omkring i den packade tågvagnen.
Vad är det här, misshandel, psykisk misshandel av ett barn. Det pågår helt öppet på ett pendeltåg i Stockholm en varm sensommar eftermiddag.
Kvinnan fortsätter klaga om förseningar, den dumma pojken, tills allt blir en enda gegga i den tjuvlyssnande kvinnans öron.
Hon vänder sig mot kvinnan med pojken, bryter tystnaden
- Ursäkta att jag lägger mig i..
Kvinnan svarar – nej, du lägger dig inte i! men när hon möter den okända kvinnans ögon tystnar hon.
Nu tar den okända kvinnan till orda
- Jag har hört dig klaga på detta barn ända sedan ni klev på i Karlberg och jag har inte hört dig säga ett snällt ord till honom . Du anklagar honom för att han har roligt på förskolan och vill inte gå hem, det kan förstås vara ett irritationsmoment när man är trött och vill hem efter en dag på jobbet. Sedan klagar du på barnet för att tåg och bussar är försenade, vad ska han göra åt det. Jag har hela tiden tänkt att nu kan det väl inte komma några mer elakheter...men de verkar inte ta slut, dina ord blir grövre och grövre...Hör du inte att din barn vädjar till dig att sluta?

Tågvagnen fylls av en tät tystnad som om alla som befinner sig där har slutat andas. Kvinnan med barnet stirrar rakt ut genom fönstret utan att säga ett ord. Barnet tittar intensivt på kvinnan som nu gett sig på hans mamma men han ser inte rädd ut eller förvånad utan mer intresserad.

- Du påstår dessutom att du önskar att du inte var hans mamma, fortsatte kvinnan, hur tänker du, du säger att han är dum i huvet! Vet du hur du skadar ditt barn genom att säga såna saker, du borde skämmas. Det är inte barnet som är dum i huvet det är ju DU som är det.
Skulle du kunna säga alla de här elaka sakerna till en annan vuxen på en offentlig plats? Skulle du det? Frågar den nu så uppretade kvinnan.
Men hon förväntar sig inget svar och det kommer inget svar heller.
Hon fortsätter
- Nej det skulle du förmodligen inte göra för det är misshandel, psykisk misshandel. Men ett barn som inte kan försvara sig honom får man tydligen misshandla utan att blinka och ingen här säger någonting , ingen försvara honom.
Innan hon vänder sig till pojken säger hon till hans mamma
- Du behöver söka hjälp, du är RIKTIGT sjuk i huvet.
Det finns ingenting mer att säga, luften och kraften har tagit slut. Hon vänder sig till pojken tittar in i hans blåa öppna blick
- Vet du, du är en fin pojke, tro aldrig något annat. Det är inget fel på dig och om du hade blivit kvar på perrongen så hade jag tagit hand om dig.
Pojken mötte kvinnans blick och sa tack….

Alla dessa människor, vad tänkte de? Hade de ens mage att skämmas. De fortsatte att titta inåt och gömma sina tankar. Ville dom inte visa sin sympati för den lille pojken.
Kvinnan tänkte, vad är det för fel på människor, inte konstigt att det finns krig och orättvisor när inte Svensson kan gå in och bryta misshandels situation som denna. hon skakar fortfarande och lugnar sig inte förrän hon klivit av tåget. Hon står ute en stund och djupandas för att finna lugnet inom sig.
Hon glömde inte pojken på tåget och tänker ibland hur han har det idag. Kunde hon ha gjort på annat sätt….hon kunde inte glömma pojken.