det var en gång en man vars hjärta var fyllt med ömhet
med vördnad till liv
en hustru hade mannen
de vandrade sida
vid sida
de vilka kunde se
såg gemensamhöljet
en strålglans
runt dem
vilken strålade vida
var än de sågs vandra
var och en i dessas närhet kände
upplevde
livsuppfyllan
barn levde med dem

människovandringar gjorde hårda sargande steg i markerna
händer ögon spottade på skönheten, åt livet
grödan vissnade sakta
marker kupade alltmer händer om
hjärtats puls fyllde de vilka ännu bar vilja till upplevande
familjens släkte såg tecknen
såg missväxten
såg markernas rop
av träd gavs familjens släkte gåvor
de byggde en ark
en seglare vacker fylld av välkomnan
familjens släkte var däri

nu var det så att familjen icke endast var mannen hustrun barnen
familjen var alla livs liv
vandringsfolk var de är de ännu
i evig vandrings skönhet
stjärnor planeter eld vatten luft jord metall djur växter allt liv
haven vaggade seglaren

de vilka gömt sina hjärtan i djupet fylldes av virvlande upplevelse
marker spolades bort under deras fötter
så upplevde de
de var i upplevelsen av intet
sökte förtvivlat finna materiefäste
de byggde allt högre
med kort
seglaren seglade vida
dumdrömmande fnyste de glömmande kortbyggarna
pengaskramlor ljöd allt högre allt högre
vilsna vingfarare var de
så vilsna mitt i orkanen
mitt i stormens öga
så var deras upplevan

var det så att familjens släkte vände ansiktet bort
så var det icke

i varje andetag smekte de, de vilsna vingfararna
över pannan över hjässorna
sökte befria dem från
tyngdtanken

tyngdtanken drog dem allt djupare in i kvicksanden
allt längre bort från ljustanken
den grönskandeväntans kvist vilken de bar i sina näbbar
den grönskandeväntanskvist vilken väntar till födelseljus
gömd glömd genom tyngdtanken

familjen upphörde aldrig med röra vid
upphör aldrig röra vid
ty de vet

duvan skall givas vingar
kvisten skall
planteras
spirar i
varat