- Svensk är inte något jag bestämmer mej för att vara. Det är jag i grunden. I hjärtat. Om du jämför mej med en latinamerikan är jag lågmäld, färglös och tråkigt lagom på utsidan. Jättetrist med andra ord!
Vi har gott om plats för alla i det här landet så jag har aldrig behövt höja rösten för att göra mej hörd. Och jag har alltid haft gott om utrymme omkring mej så jag kan tycka det är obehagligt när någon, utanför min närmaste krets, kliver in på mitt personliga revir och gnider sin kropp mot min. Kan det vara det som upplevs som svensk feghet? Ja, inte vet jag. Men vi lär oss! Minns väl när seden att kindpussas började praktiseras i kändisvärlden. Först tyckte man det var urfånigt - men nu är det en fullt accepterad hälsningsritual även utanför mingelvärlden.

- Vi har vår underbara kultur med storslagen litteratur, musik film och idrott. Jadå, Vasaloppet är verkligen kultur. Förutom det har vi denna fantastiska, skiftande natur med allemansrätt. Unikt! Det är naturen med årstidernas skiftningar som du möter i de rara sommar- och julvisorna - Som om inte det vore nog har vi samekulturen som är så exotisk att vi knappast kan fatta vilken rikedom det är.
Allt det här är jag oerhört stolt, glad och tacksam över. Stolt är jag också över vårt suveräna sjukvårdssystem som jag faktiskt kan tacka för att jag lever i dag
"Jag är så glad att jag är svensk" sjöng Birgitta Andersson, och jag stämmer in.

- Nåväl, nu har vi blivit mångkulturella, och med tiden ska vi säkert bli en utsökt blandning där vi ger och tar av det bästa vi har från olika världar.