Kan man skriva när man insisterar på att inget ska hända?

När det är kav lugnt och allt som rör ytan är en mild bris, nej - inte stormen som vill röra - den kan inte komma närmre.

Runt om finns ett starkt genomskinligt glas, ett som jag har fått - gratis.

Du tog med mina utropstecken och jag har bara frågetecken och punkter kvar, vart är du på väg med mina känslor?

Jag insisterar på att inget ska hända.

Därför är jag en åskådare som precis satt sig ner, någon som alltid spelat - alltid fått vara ute på plan, som har tacklat och kämpat men som plötsligt sitter med popcorn i handen, en mil upp på läktarn - och tittar på.

Det är ett märkligt liv som händer omkring mig. Jag märkte aldrig det förut, vet inte om jag ville det nu heller.

Vart är alla funderingarna då frågar jag?

Det finns ett du i den här sagan men inte ett du - inte en enda utan massor av du, du som i alla du som jag haft tankar på. Du som du som läser, eller du som gick över gatan idag, eller du - där borta.

Jag undrar inte om jag kommer att tas ut i matchen igen, jag vet att jag kommer välja att ge mig in - till du, dig alla dom de som jag haft har är och var.

Tanken skrämmer inte mig - jag är rädd att förlora hela tiden precis som en människa med kroniska smärtor är van vid - smärta.

Rädsla kontrollerar inte mer än den är okontrollerad - det tar den plats den får. Har jag mycket tid finns rädslan där i stora omfång och rör allt i rummet, tar tag i saker och lyfter upp dem - har jag lite tid är rädslan borta, den sitter på läktaren och tittar på med popcorn.

Liksom kärleken. Men den äter inte popcorn - den övar sig på uppskruvade löften, överdrivna gester och svek i logen framför spegeln - upprepar till sig själv med hög röst och tydliga munrörelser - jag ääälssskaar diiig - jaaag älskaaar dig - och ser noga på hur de olika intonationerna förändrar ansiktsmusklerna och följer, fördjupar eller skjuter allt i sank medan den puffar vita pudermoln av gammalt bittert damm över allt.

Jag föredrar jeans och en röd tröja och mina slitna sneakers.
Jag föredrar att vara precis så omöjlig som helst och ändå vanlig som jag är.

Jag föredrar salt.