Dagen började bra med solen som högst stående på himlen och med uppgift att lysa upp tillvaron. Som man säger solen kommer alltid efter regnet, kändes precis så denna morgon. Gårdagen var som bortspolad och med nya förhoppningar klev jag ut i solljuset.

Skulle det verkligen vara såhär enkelt?
Räckte det med att säga ifrån, som jag redan har gjort tusen gånger tidigare?
Frågorna ekade i mitt huvud.

Det var något som inte stämde, kände det på mig. Pulsen ökade och kände mig trött, trots att jag har sovit mer än någonsin.

Tittade på smset ifrån dig
Kände hatat inom mig
All tid med dig var som en pjäs på dramaten

Bara för att jag sade ifrån, kände att det behövdes, det var dags nu.
Det var nog!
Jag hade fått nog!
Allt spelades om och om igen, som reklamen på tv.

Våran tid på dramaten var över, våran pjäs tar slut här.
Men kom ihåg, det var jag som fick huvudrollen.