I tanken ofritt fri.

Inte för att jag vet hur det var förr
men vad jag hört om förr var
allting bättre då
i vart fall för de som inte mins eländet

Mycket har gått mej förbi
men hågkomster öppnar små rum i bland
- minnen av bakade surdegsbröd,
och en veckolång strejk i Alicante
med kvällspromenader över den vågmönstrade
arabinspirerade mosaiken i strandallén,
eller vindsnurror i fantasifulla utföranden
på ekoutställningen i Stockholm på sjuttitalet
där matlagning kunde ske på gas gjord av kycklingskit...

Minnen leder även i bland
till tankar om ägandets förbannelse
och den relativa friheten i att inte ha något att släpa på.

Funderingar över gud
och vad en sådan kan tänkas vilja
med sin skapelse dyker också upp
särskilt då trosvissa trosivrare
släpper ordet fritt och rabblar trossatser
med troskyldigt bedjande ögon
desperata vill bli betrodda

Jag hukar mej och släpper mina tankar på bete
låter dom fritt få följa minnets fåror
oaktat att vi trots allt tal om frihet
ändå inte har någon sådan...

Men, vill jag invända
- Är det inte så att vi äger det vi äger
i det nu som är,
om så endast saknaden
att vinglös flyga
eller förlusten av en älskad
eller någon "någon" med vilken
vi får dela de livets ögonblick
en nära vid vår sida...

Kanske blir vi mindre fria då
än i de stunder som den egna tanken
dyker in i tankerymders djup
eller högt bland stjärnor svingar
ändå vet jag - livet större blir
då närhets ögonblick
av flera själar delas?