Jag står här vid kanten till domsala kyrka
du medfarne fader av tusende år
som stöpte mig liv ur försyndelsens gärning
förkunnar de dina dess bristande sår

Din mark är beklädd i grift som dig dyrka
ett bruk som är skapt ur förkunnarens dåd
av bot för sin ånger betvingas i lida
de vädjande fogs för din prakt och din nåd

Jag står här vid kanten till domsala kyrka
och blickar mot klyftan som domedag spår
försoning som väntas då dagsljusen slocknar
Jag står här vid branten och kräver din tår