JAG STÅR i det yttersta av skogen. Knappt når mig några grenar i ryggen, knappt blåser vind som försiktigt, som om jag vore något farligt, böjer dem som fingrar mot ryggslutet.
Jag står vid den underbart mörknande åkern. Stengärdsgårdarna ritar svaga linjer, delar upp åkern i skilda fält. Huskulisserna, knappt skönjbara mot skogen på andra sidan, synes ynkligt små och kreaturens läten dämpas - försvinner ut i den svalnande himla-skyn.
Inget eko, inte en röst.
Så är människolivet tänker jag. Att begrundande stanna vid skogsbrynet, betraktande sina händers verk - innan man vänder sig om - fortsätter dit man ändå var på väg.