Jag vandrade,

du vandrade,

ja vi vandrade...

och när vi vandrade föll snön tätt,
frös sjöarna och haven

och när vi vandrade drog vinden nära,
skälvde kullarna och löven

då såg jag inte längre världen
du blev borta och jag försvann

då sjöng inte längre träden
där jag färdades
någon annans dans

men liksom hösten
den djupa längtan
glödde stadigt i dimmans brus

som en smekning
den minsta viskning
jag följde långbent
till stormigt sus

så långt borta blev verkligt nära
och andra fåglar fann visa hem
där världar möttes och vände vidsynt
i fria vidder av visheten

när våren vände
vi vandra vida
på samma sida
om okänd mark

du följde gärna
och utan tvekan
mitt nya jag
i dess sanna dans