Förlåt.
Men jag har aldrig velat vara med dig,
aldrig gillat hur du slår mig
och du lagar ingen god mat.

Jag älskar dig
tror jag...
Jag vill inte att någon ska veta
vad som händer mellan oss,

hur det inte kan gå
fem minuter
utan att vi bråkar
och jag vet att det är mitt fel.

Men nu säger den där gubben
att jag kan få välja
och bara bo hos mamma
istället.
(Kan jag lita på det?)

Men då måste jag berätta
hur vi har det
inför folk.
Skvallra
så som du sa att jag aldrig fick.

Berätta att jag ljög för
sjuksköterskan i skolan
när jag sa att
jag ramlat i en trappa.

Men det gör jag aldrig.
Jag sviker inte dig,
(vågar inte)
inte inför folk.
Jag skvallrar aldrig.

För jag älskar ju dig,
tror jag
och jag vill inte att något ska hända dig.
Det är bättre att vi håller ihop
(Det sa du.)

För även om jag hellre bor hos mamma,
om jag nu fick välja,
så vill jag inte svika dig.
(För vad hände om ingen lyssnar på sanningen utom du?)

Jag vill inte komma hem
till din
sönderslagna gemensam-fiende-freds-timeout
och bli kallas skvallrare.
(Jag vill inte känna den smärtan igen.)