Min introduktion
är egentligen en installation,
gjord för att uttryckas,
utsmyckas
och till slut bestyckas
av publiken
som annars applåderar estetiken,
i de svåra ord man ska veta när man är poet.

Det är svårt när jag nu endast ser tragiken
att objektivt återge den historia,
som ända sedan jag var liten
endast bestod av jag.

Det är kanske lika bra.
Att jag är tyst, menar jag, då ni kanske har hört det förut?
Historien om ett barn, som egentligen har det ganska bra,
men som anser sig vara förbisedd, vilseledd, emotsedd,
i det stora hela ganska rädd,
för allt det andra runt omkring, det som andra kallar världen.
Vad jag kallar det ni kallar världen, är jag inte riktigt säker på, då jag är oklar på om ni syftar på, då ni säger det,
är er själva eller alla andra.

Eller om er värld är simpelt sett den väg ni vandrar.
Min värld skrämmer mig,
den är gigantisk och växer fortfarande.
Populationer kommer farandes
på ett sätt som gör mig ganska liten.
Än behöver jag nog inte oroa mig,
då de flesta fortfarande lever i skiten.
Men tänk när alla andra reser sig.

Då kommer jag vara ganska onödig att ha kvar, jag är blott en utav alla.
Men vänta nu, hur blev min introduktion endast en ursäkt för att spy galla?

Om jag skulle beskriva mig själv med ett enda ord,
är det verkligen reservation?

Jag som är fruktansvärt tolerant, inte det minsta arrogant,
en vänlig medmänniska som alltid försöker hjälpa den tant,
som fallit.

Är jag blott en publikation?

Står där någon bakom pojken?