Jag har AD i HD
och lite
HD
på de.

Det är som ens tankar är en myrstack
som någon sticker ner pinnar i.

(Cogito ergo sum?)

Det är ett kaotiskt myller av allt som är jag,
som ett gigantiskt människopussel utan hål och hakar.
Det är att bli överrumplad av sina egna känslor,
som att bli rädd för sin egen spegelbild och undra vad fan hon gör så nära inpå.

Det är att få vredesutbrott när någon häller dragon i fläskpannkakan,
när du föreställt dig att äta den på mammas vis.

Det är en tillvaro som vänds upp och ner, för att genast vändas ner och upp
igen och hela tiden.
Det är att göra andra irriterade när man inte kan vänta på sin tur,
det är att bli galen när man tvingas vänta.
Det kryper och det kliar.
Det är ett barn som aldrig blir förstådd av vuxna.
Det är en frustration som börjar i huvudet och i bröstet
men som förgrenar sig ut i hela kroppen.

Det är att inte kunna styra sina översvämmande känslor.
Det är att ha sönder många fönster,
många knogar
många relationer.
Det är att göra mamma arg.
Det är att göra fröken ursinnig.
Det är att göra allting fel.
Det är inte en vilja, det är ett faktum.
Det är att bli tillsagd mycket.
Det är att inte förstå varför man uppfylls av tornados.


Det är att prata mycket, säga många ord i minuten.
Kanske finner man de rätta då.
Det är att vara dålig på att lyssna,
det är att försöka koncentrerar sig hårt på varje ord för att hänga med, inte glömma:
Det är att förlorar innehållet.
Som att inte se skogen för alla träd.

Det är att skriva listor på allt.
Det är ett post-it block i veckan.
Det är att glömma sina listor,
glömma sina möten,
glömma sina nummer.
Det är att glömma även sådant som är viktigt.
Det är att göra andra besvikna.
Det är ingen vilja, det är ett faktum.

Det är att inte passa in.
Det är att bli behandlad annorlunda.
Det är att få höra att man är stökig.
Det är att få veta att flickor inte beter sig så.
Det är att vara 11 år och totalt ensam med sig själv, en främling.
Det är att vara varken flicka eller pojke.
Det är att tro att man inte är värd något.
Det är att inte kunna få ordning på sig själv.
Det är en kronisk rastlöshet.
Det är en bottenlös rotlöshet.
Det är ett evigt kliande på insidan av sig själv.

Vi börjar med A D H D, men slutar ofta upp med alfabetets alla bokstäver i de fulaste kombinationer som går att tänka sig.