Jag och Chet Baker hade en stillsam stund
i mitt badkar härom kvällen.
Vi hade det så trevligt så
avslappnat och stämningsfullt
till en början.
Men så tror jag att herr Baker misstog sig.
Misstog mig
för sin trumpet.
Och han blev hemskt påträngande.
Han liksom pustade och frustade
mot min mun,
han tryckte och fingrade
på mina knappar.
Och fastän jag utbrast:
Bort med tassarna Mr Baker!
Fortsatte han frustrerat med försöket
att få en vacker melodi
att komma ur mig.
Jag vädjade och bad
men han kunde inte förstå,
han hörde inte på.
Kanske var det allt skum
och det heta vattnet
som förvirrade honom.
Jag som bara ville ta det lugnt
en stund.
Jag vred och vände mig
för att komma ur hans
krampaktiga grepp.
Så gled jag hastigt undan
och visade min nakna kropp.
Mr Baker satt häpet kvar.
Hans förut putande läppar
var nu separerade av ett väldigt gap
när jag skällde ut honom efter noter:
Du ska inte behandla mig
på detta kränkande vis.
Som du kör på!
Helt utan känsla och expertis.
Hålla på och kladda och trycka
i ett uppblåst försök att skänka mig lycka.
Och ta för givet att jag är din älskade trumpet
Det duger inte alls Mr Baker;
att försöka förföra utan någon som helst innerlighet
vad är det för ett jävla sätt
att inte höra på
bara för att det inte låter rätt.
Bäste herre, hör nu opp:
Om du vill samspela
måste du vara lyhörd på den andres kropp
Du kan inte bara köra på i max
om du hade varit något så när vaken
hade det inte varit fråga om saken
jag är ju för fan en altsax!