din familj pratade alltid om hur fel folk var
bjöd på god mat, vin, sällskap och skratt
stängde sedan dörren och spottade på dörrmattan




en gång vågade någon vända sig om
för att öppna brevinkastet i den tunga dörren
vem kunde tro att ett barn kunde skrika så högt
de skar av hennes tunga
det mörka blodet lämnade tydliga spår
på det kalla vita betonggolvet under oss




*




blev välkomnad av skuggan i er källare
fick aldrig se vad du gömt på vinden
jag tecknade hjärtan på silkespapper
men jag fick kväljningar av din kropp




räknade bilarna som passerade utanför
såg det som en chans att bli smartare än du
klippte sönder dina kläder med en trubbig sax
log sedan i bakgrunden när du hysteriskt grät




när jag hittade dina hemligheter bestämde jag mig
att aldrig lita på någon annan människa än mig själv




; sänkte blicken och gick




du kastade sten mot din spegelbild
han hade lämnat dig ensam nu
mannen med ett glashjärta
buskarna i din trädgård stod i brand
röken stod likt en svart pelare av död mot solen




*




i ett badkar blev din kropp utnyttjad av hungriga händer
lämnade hemska fläckar bland dina ungdomliga lakan
men din familj stod tysta i dörröppningen och hoppades på,
en förändring




valde att aldrig blicka tillbaka på vad som skett
så jag sprang till bussen och gömde mig för samvetet




; som bästa vän valdes alternativ berusning







det blev dimmiga dagar