hon har väntat

hela dagen          

med silverne nål sytt samman

i aftonsskimran

stiger hon ur ombonad

vänder aldrig blicken mer om

sluter ögons fyllda tårregn

himlen spricker

spricker

himmelsmantel sveper

guldvitsskimran

turkoser andas

apachetårar

tindrar

hon springer allt fortare fortare klädnaden böljar

smeker runt kropp blir vingar

fotvingar

kiselstenar regnar ur handsmärta

örnblick ser är i hennes smärtflodssköljan

sänder svan

bär

henne upp upp

vida

över

släpper henne varligt ned

vagga vagga vindregn

så sitter hon böjd djupböjd i bön i värnad

ansiktet vilar i händer

vemodssång höres

örnvingar sveper omsusande ordgivan

hon ser in i handskålar

en sjö en sjö en sjö

rinner utför

bergssida

hon ser livet

sitt liv

rinna ut

in i dal

himlen spricker upp i solstrålan

dalen skimrar

hennes hjärtandning

hon är

i

cirkels mitt

ser dalen

blomstra

hon

gläder

sig