Jenny, en ung kvinna på tjugofem vårar med kastanjefärgat halvlångt hår. Tittade på sina vänner med sina guldbruna ögon. De satt på kajen i Maren och åt glass, Jenny med sin mjukglass à la vanille och kolaströssel.

Mikael, allmänt kallad Mika därför att han spelade ofta på festerna med sin gitarr. Blond och ljusblå ögon, muskulös och han var träningsnarkoman, hans vänner ringde alltid till gymmet i brunnsängen när de ville nå honom. Det var sällan som han var hemma i sin välstädade tvåa vid klaffbron, med utsikt över katolska kyrkan. Hans mamma var Italienska, från Calabria, södra Italien. Hon hade träffat hans far som hade varit på semester i Rom och de hade förälskat sig i varandra i skuggan av Colosseum.

Jenny tittade framförallt på Mikael med sorg i blicken. Hon slängde en blick bort mot Slussen, en ubåt lämnade precis den. Den svenska marinen hade tydligen testat den i sötvatten. Men hon tittade in i Mikaels ögon samtidigt som hon rättade till sin blommiga kjol som nådde till knäna. Hon blinkade till, smakade på glassen innan hon började prata.

"Du ville att jag skulle skriva en dikt, men det är tomt härinne, nada!"

Hon pekade med handen mot sitt huvud.

"Nada?!" undrade Mikael.

"Nada, det är tomt!" suckade hon fram.

Solen lyste starkt och reflekterades i Marens vatten.

"Men det är ju ingen brådska med detta." svarade han lugnt. "Jag vet att ditt ex sårade dig..."

"Han var otrogen..."

"Känner du henne?" undrade Lina som bar ett vitt linne och sina shorts i jeans.

"Henne?!" undrade Jenny. "Det var med min bror som han var otrogen med."

"Din brorsa?!" sade Mikael och Lina samtidigt.

"Han är ju bög..."

"Det visste vi, men att ditt ex gillade killar..." sade de förvånat där. "Han som är så macho..."

"I de lugnaste vatten..." Sade Jenny làngsamt.

"Jo, livet är fullt med överraskningar..." Sade Mikael.

"Ja... Och nu är det tomt..." Sade Jenny med en làg röst full med besvikelse.