Jag iakttog honom under några få sekunder, inte mer än några sekunder.
Den korta lilla tiden gav mig information som jag inte var beredd på.
Han är ond, tänkte jag.
Han stod några meter i från mig ändå blev det kallt omkring mig. En fråga återkom i min tanke...ska jag fråga henne eller ska jag strunta i det.

En dag bestämde jag mig, nu ska jag fråga..
- är han snäll mot dig?
Hon tittade lite förvånat på mig och svarade med en osäker röst att det var han. Ögonen sa något annat...nu visste jag att det var som jag trodde.

Ändå gick det ett par år till innan våra vägar möttes och vi började jobba ihop. Frågan jag ställt henne några år tidigare snurrade runt i mitt huvud ibland och efter några månader började hon komma med blåmärken till jobbet. Blåmärken som hon naturligtvis fått av att gått in i dörrar och andra märkliga saker.

Det svåraste var när hon inte ville säga fast jag frågade om det var HAN som slog, han som jag visste var ond.
Hon försvarade honom länge, varför hon valde att göra det har jag aldrig förstått.

VARFÖR SKYDDAR MAN EN OND MÄNNISKA NÄR HAN INTE SKYDDAR HENNE?

Men till slut berättade hon det jag redan visste... att han slår, slår, slår....
Hon flyttade...men han fortsatte att slå, slå, slå medan hon fortsatte att skydda den onde.
Jag lärde mig att hon alltid kommer att skydda honom om inte jag ser till att han slutar. Jag ringde upp honom och berättade om bilderna som jag tagit på hennes skador. Bilder som skulle hamna hos polisen om han rörde henne en gång till.
Han den onde kallade det för ett hot medan jag kallade det för ett LÖFTE till honom.
Äntligen fick hon vara i fred...inga blåmärken, ingen som slår, slår, slår...

Jag såg honom idag, den onde, han har inte fått slå på länge, starkars den onde....han hatar mig för att han inte längre kan slå henne....

Jag iakttog honom under några sekunder och jag tänkte...HAN är OND