jag har som alltid velat bo söder om läshuvet
ha vett nog att hångla upp skönheten
också när den inte är vacker
och i en vårs existentiella deklaration
lovar jag därför att aldrig mer fnysa åt ömheten
att för fan sluta trängas i kön
för när jag frågar mitt inre barn
vad hon håller på med där inne egentligen
svarar hon
att hon bygger kojjer
åt illegala flyktingar,
transcendenta rapar och hejsvejs
räddar gud
sen säger hon
att jag är ett springande träd
och att hon vet
att det är svårare än det ser ut