Din bannbulla pekar mot skyn
visar vägen genom sanning och sägen.
Jag stryper dig stenhård i min näve
och landsförvisar dig in i mig.

Jag anlägger symfonin som en skogsbrand,
styr din epileptiska dirigentpinne
in i mitt vansinniga köttscrescendo –
en dödsmässa över en drypande pyrrhusseger.

Upprör dig.
Uppför sig.

River av din segerhuva,
låter indianelden gnugga mig torr.
Grenslar ditt förtvinade krucifix
och tillber mitt förgiftade bläck.

Vill stympa dig med mina flottiga markiser
som sladdrar som fåfängligt skydd
för mitt gemena gruvhål
i vilket jag tvingar in din brandfackla.

Friktion.
Fiktion.

Jag mjölkar dig på den vita spindelväv
du annars dekorerar min mage med.
Tvingar dig att spy i mitt orkesterdike,
slukar dig till sista frökapseln.

Sväljer
Kväljer

Låter dig dö i min kokong
sedan slokörad smita ut bakvägen
från den annekterade grisbukt
jag nu tråcklar igen.

Jag har sått ett liv
i det sår som bara jag har makt att förinta.

Döper.
Snöper.