Jag har så många tillkortakommanden.

År efter år där jag endast sökt tillåtelse

att tycka, tänka, vilja, vara

Jag har dragit mig närmre Gud

för att överleva

för att klara av att andas i vakuum

Bön och lovsång har varit min livlina

När jag la ner allt, kände mig sviken

och krossad

övergiven av Gud och människor

fann jag mig

trasig och sargad

övergiven av mig själv

utmärglad och utsvulten

anorektisk

Det syns inte utanpå

det märks inte av andra

De säger att jag har en enorm styrka

men vad betyder det?

Att jag lärt mig vara tyst

för att inte andra ska påverkas

få lov att tänka till

känna för mycket

när jag inte kan känna det själv?

Vad betyder det egentligen att vara stark?

Det är först nu jag vet

att jag var som svagast

då jag kallades stark

och nu

när jag kallas svag och behövande

är jag starkare än någonsin

Det är ingen konst

att dölja verkligheten

och leka martyr

helt omedvetet

med ursäkten

att jag är så snäll

vill andras bästa

utplånar mig själv

för att jag inte vågar

säga ifrån

När jag egentligen

döljer självömkan

bakom fina fasader

Osjälvständighet och svaghet

med ett pansar av goda gärningar

och kärlek

Men det har inte varit kärlek

Inte ens goda gärningar

Jag har svikit den viktigaste människan

i mitt liv

Mig själv

Jag har svikit de viktigaste anhöriga

i mitt liv

mina barn

Jag har svikit den viktigaste auktoriteten

i mitt liv

Gud

För jag vet att det har funnits tider

då jag frågat och Gud gett mig den ledning

jag behövde för att lära mig bli mamma

för att ge mig integritet

för att hitta lösningar i omöjliga situationer

Jag känner igen Guds välsignelser

allt som sker av nåd idag

när jag inte har något själv

när ekonomin inte räcker till

när motståndet är enormt

Då kommer nåden, välsignelsen, friden

I den svåraste av tider

finns människor som hjälper

för att jag aldrig övergivit min tro

även om jag rasat mot Gud

på många sätt

Han kan hantera det

och ha överseende

precis som vi har överseende

med våra egna barn

när vi förstår

att de inte ser

helheten

Jag är innerligt tacksam

att Gud kan se den större bilden

och visa mig den bästa riktningen

Att han sänder

rätt personer i rätt tid

för att hjälpa en sträcka i taget

även om jag blir ledsen

när en efter en försvinner

och jag får börja om

med alla smärtsamma detaljer

igen

Kanske det är ett led i bearbetningen

att vara tvungen att börja om

att få lov att prata

om det som varit så förbjudet

att öppna upp och ta emot hjälp

äntligen

Så vem är jag?

Det kanske är verkligt viktigt

att jag söker det svaret

innan jag ger hela mitt hjärta

till någon

igen