tack för att du tog med dig
den där alldeles för stora soffan
den passade liksom in i vårt kärleksliv
vi orkade ju aldrig pallra oss in i sovrummet
när lusten öppnade spjällen

ovanför våra huvuden
satt det förborrade hålet
med den vassa skruven
där borde tavlan ha suttit
tavlan med den ensamme mannen

men vi orkade oss aldrig över gatan
för att rama in den där ensamme mannen
som påminnelse om
hur tacksam man ska vara
hela jävla tiden
tacksam för att tvåsamt stirra på TV
tacksam för att tvåsamt gräla
om tvätten, disken, städningen

men lusten mellan grälen
fick oss att glömma den ensamme mannen
och tacksamt tog vi igen oss i
den alldeles för stora soffan