För jag har tonsatt fall,
och rest mig som en eld ur poesin

inuti skar klara sångerna
lögnerna från myterna itu som räls,
en sylvass sanning rakt i sänder

när jag var ungefär

Då kröp jag nära marken som en kostsam själ
samlande på filosofer,
som törstig efter gammal luft,

hungrade liksom efter tyngre tankar;
det var för bara d i g

Nog har jag lurat livet att stå ut med mig,
sårat många med en blick,
gjort konst trots ånger i mitt ögas mått
och kvävande fått ro;

fått det att blåsa där det inte gått,
svävande på målet,
lett strömmarna dit kalla källan brustit,
skapat guld av drömmarna
och talat rätt

~

Jag har också svurit eder
från mitt yngre paradis av krossat glas,
burit tron som bojan mellan två,
sett något tändas bakom händers makt,
haft en skuld till Gud för alla gånger som jag älskat krävande

Nu är jag inte det nåt mer