Jag går ut i regnet
och sevenelevencigg-promenaden blir en bön
när jag möter grannens glada goldenretriever
”milda makter, gör mej till den människa
den här vovven tror att jag är”
smärtan som ska få oss att tro på uppriktighet
och rabarberpaj är oundviklig
-vårt ansvar är att skapa glädje
och det är därför jag försöker lära mej tala
så att syrenbusken intill
får komma till sin rätt
och ta med skymningarna på bron i beräkningen
av exakt hur mycket flädersaft jag behöver
för att skölja ner den här sorgen
påminner mej själv om att
på den subatomära nivån
är universum så kaotiskt och oförutsägbart
att forskarna betecknar det som kvantskum
och att nånstans där baby
youre spending all your winters in me
som du sa
det är lite grand
som om vi alltid har
och alltid kommer att
bada badkar
nånstans där i skummet
förlorar jag dej aldrig