Dina tankar tänker någon annan.
En som är du men ändå inte alls.
Du ekar av minnen, Du ta dig samman?
Du skriker, bittert, hat med bas i stämman.

Stämman blir, inte helt utan resonans
Du är beräknande, med vett och sans.
Förtvivlan rör faktiskt ditt sköra inre.
Hatet bidrar till ditt jagade sinne.

En mask utåt, ett påklistrat leende.
Du är likgiltig i ytligt skeende.
Ditt inre kokar augusti kräftor, grå blir skär.
Huden kokar, lungorna brinner, hjärtat begär.

De knäcker dina ben, dina klor, dammsuger din kropp.
Slukar resten och med din avkomma äggen försvinner hopp.
På fatet ligger skalet av dig, av nubbe skrattar den
som utnyttjat dej, njutit av allt du har att ge, gett dig framtida men.

Dum är den del av dej som din själ suger ut.
Kannibalism som den slösint lever, njut.
Men när snapsen bränner och de sjungande av liv skrattar.
Du sjunger med och av fulla ditt liv tillbaka snattar!