(Fröken går bestämt ut genom dörren och fortsätter sedan utanför kulissen. Där hon står är scenen mörk och hon belyses av ett starkt vitt ljus. Fröken ser sig om förvirrat en liten stund sedan fäster hon blicken rakt framför sig.)

Fröken: Nu undrar ni förstås: Vad hittar hon nu på? Tokan? Skökan? Den bortskämda ungen?
Det är precis avsikten, ja, att ni ska tänka så om min person. Jag är skapt på det viset, för att väcka avsmak och antipati. Ja, sådan är jag, men utan att ha en del i det. Nu vill jag ta chansen att säga er allt det som Jean aldrig kunde höra från mig. Där inne (gör en gest mot kulissen) kan bara de saker sägas som ryms i den trånga värld som vår skapare upplever. Därför var jag en fånge i mig själv och där inne kan jag aldrig bryta mig loss. Men när det slog mig att jag vågade döden och med säkra steg gick för att möta den befann jag mig plötsligt mellan två världar. Frigjord från mig själv och min skapare. Jag vet hur det kommer att sluta och jag accepterar mitt öde, ty det kan inte sluta på något annat sätt. Men detta är min protest.

Jag är en produkt av min skapare och bara det som existerar hos honom kan utgöra villkoren för min existens. Han ser mig som svag så svag är jag. Jean däremot är den starka och därför triumferar han över mig. Och de båda beskyller mig för mycket ont, de ger mig dubbel, nej trippel börda. För det första för att jag är kvinna. En varelse av det underlägsna könet, en viljesvag varelse utan förnuft. En varelse som bryter ihop i förtvivlan och rådlöshet när stressen blir för stor. Men det räckte inte med denna redan tunga börda, jag fick också bli den värsta sortens kvinna. Den som föraktar mannen. Den som går emot den upphöjda naturen. Som om inte detta var nog fick jag också bära ansvaret för den förtryckta arbetarklassen. Fastän allt jag egentligen gjort var att bli född och uppfostrad i en fin familj.

Min skapare vill försäkra er om sin fördomsfrihet och upplysthet när han skapade mig och de andra. Jag står här inför er för att få rening ty jag vet att jag har handlat orätt, men där inne (pekar trött) kunde jag aldrig inse det. Varför? Jo, för att min skapare vill ge någon skulden och för att en kvinna aldrig skulle ha de verktygen i hans värld. Han inser inte, trots sin påstådda medvetenhet, att även jag är ett offer, precis som Jean och Kristin är det. Jag inser att även att min skapare är ett offer för den tid som är hans. Men mitt offer är kanske störst, det är ju trots allt jag som måste dö! (tittar ner i golvet under tystnad en lång stund)

Fröken: Är det inte offer från Jean att han aldrig får uppleva sann och innerlig kärlek? Han kan inte då han är en man, en rationell varelse som inte låter sig styras av känslor. Giftermål för honom är ett ansvarsåtagande av praktisk karaktär. Var man måste ta sig en kvinna, för utan man är kvinnan förlorad. Så heroiskt, inte sant?

Vår skapare inser inte att vi kvinnor blir förtryckta, oavsett vilken familj blir infödda i, då vi tvingas vara de varelser som mannen tror och önskar att vi ska vara. Om det är det enda alternativet för hur en kvinna är måste vi ju tvunget vara sådana. Att efterleva dessa önskningar blir vårt enda sätt att bli en person. Det blir förstås orimligt eftersom kvinnan aldrig blir någonting annat än ett objekt genom mannens syn på henne. Samtidigt som hon eftersträvar att bli ett subjekt genom att uppfylla mannens önskningar av henne. Det är kvinnans enda egentliga alternativ, för som vi alla vet; det finns inga lyckliga slut för manshatande fruntimmer som jag. (Ler ironiskt) Jag ska vara den värsta sortens kvinna, men är jag inte bara den mest olyckliga sortens kvinnor. Den sort som ser sprickorna i verkligheten och tvingas uppleva vad som verkligen är fel på den. Kanske hade det varit bättre om jag aldrig insåg det. Det är en känsla av att aldrig kunna vara varken den jag själv önskar vara, men inte heller den som karlarna önskar. Det är en önskan om någonting annat. Desperat söker vi kvinnor oss en man för att kunna bli någon. Men det var i min ensamhet jag trivdes bäst. Det var mannen som ingav mig känslor av otillräcklighet och skam. Och för det hatade jag honom, men jag hatade honom också för att det var mitt enda sätt att få behålla mig själv. Även om det bara var något litet så ägde jag det åtminstone helt och fullt ensam.

Fröken: Ni är säkerligen trötta på mig nu, ock jag är trött, men om en sista sak vill jag tala med er. Jag blir beskylld för att behandla andra illa. Det är sant, visst har jag tagit mig friheter på bekostnad av andra. Vår skapare lägger ansvaret på mig, jag är ju trots allt lössläppt och adlig. Men på samma sätt som jag formas till en underlägsen kvinna, formas jag också till en person som ska upprätthålla förtrycket av andra, inklusive mig själv. Och det är svårt att inse detta där inne.(Nickar med huvudet mot kulissen) Som sagt, jag är blott en kvinna. Jean kommer kanske ha våld över kvinnor då han kan hålla huvudet kallt, medan vi kvinnor bär en eld i våra bröst. Men Jean kommer vara i min fars våld, eller i någon annan greves våld, för i honom finns en obestridlig känsla av att vara av sämre art. Så bra är det ordnat förstår ni. Det finns inbyggt i var och en av oss. Saker och ting är som de är för att det är rätt och riktigt och på detta sätt upprätthålls förtrycket av oss själva.
Jag kan aldrig ändra mitt eget öde, jag är en produkt av min tid. Tack för att ni lyssnade. Nu är jag ren. Men jag är faktiskt också oroad. Hur många gånger kommer ni låta mig dö?

(Fröken går med släpande steg mot kulissen, precis innan hon kliver innanför den vänder hon huvudet mot publiken och försvinner sedan utom synhåll.)