& sen tänkte jag att det inte spelar någon roll.
Inte det & ingenting.
& jag såg på teve att det fanns en tid som var som den här, bara att den var lyckligare.

& jag såg en kvinna med sockervaddshår & en ängel i famnen. Men hon finns nog inte nu.

(Det är precis så. Det är hopplöst, det kommer med modersmjölken.)

På teven dansar dom jävligt fult & det har blivit natt. Man kan inte se varandra. Han spelar & sjunger, blundar mellan fraserna. Han blir nog inte gift. Dom åker hem i sina bilar. I motljus.

(Ravi Shankar? Sitar? Jordgubbsfält förevigt?)

Han spelar i natten. Han hittar på & dom nickar uppskattande. Han ler när dom svarar med sina djungeltrummor. Jag märkte inte när det började regna.

Man ser bara det blå. Men man vet att dom är många.

(Är det eldar? Är dom nära? Bildar dom mönster, är det medvetet? Jag kommer inte ihåg din sång. Men det var inte den här. Den här har jag aldrig hört.)

Jag zappar. Det ser ut som att hon har gråtit. Han diskar. Hon står på tröskeln. Hon vill gå hem. Hon -

Sedan blir det reklamavbrott & årorna flyter bort. Människor går av & an i glansiga tyger.

& det blir mörkt. Precis som vid utgångspunkten.

Applåder. Applåder för ingenting.