Solen skiner ute och jag hör barnen vaknar till liv i förmiddagens svalka på gården.
Måsarna skriker ut sin glädje över att vara nära vattnet och jag kan se hur de cirkulerar högt där uppe.

Det är tyst och vindstilla och jag minns de här dagarna från när jag var liten. Hur man kunde känna i luften att idag blir en varm och seg dag.
Idag kommer man inte att orka mycket alls.

Det var sådana dagar mamma la ut en filt utanför stugan vi hyrde och vi plockade fram alla serietidningar och korsordstidningar vi hittade.
Vattenspridaren på i närheten som fuktade och svalkade luften, flera vattenflaskor och en kaffetermos. Gud förbjude att man glömde kaffetermosen. Om det hade hänt hade vi haft ett världskrig utan dess like..

Far satte sig i skuggan med en solhatt på men ingen solkräm så han brände sig alltid ändå (vi barn fick äcklat förtjusta plocka stora hudflagor från hans rygg senare) och ibland, bara någon enstaka gång, gick far faktiskt ner i vattnet och simmade en bit. Jag tror att han gjorde det mer för att bevisa att han faktiskt kunde simma än för att svalka sig.

Mamma låg och var vacker. Hennes gyllenbruna hud mot hennes blonda hår. Hon hade en fantastisk blå bikini som bara smälte ihop med hennes kropp.
Hon hade fräknar och ett underbart varmt och kärleksfullt leende.
Det har hon ännu.

Jag var fyra år då.

Och nu har jag flyttat dit.
Nu är jag åtskilliga år äldre.
Först hade jag tänkt gå ut och sätta mig i solen idag och odla fler fräknar men jag kände att det kommer att bli en sådan där varm och seg dag idag.

Så jag tvättar