Jag är en badkruka. Jag badar sällan om det är under 23 grader varmt i vattnet. En gång gjorde jag det. Det var i Danmark. Den enda soliga dagen den sommaren. Därför badade jag trots att det var, jag vet inte hur få grader i havet den dagen. För att liksom få det gjort. Jag njöt, minns jag, trots kylan. Huttrade mycket efteråt. Skakade tänder.

Jag gillar att gå i vattnet med fötterna. Att stänka lite vatten på mig själv, det gillar jag också. Även om det är kallt i vattnet. Jag kan gå ut i vattnet ända upp till halva låren. Men det är sen... när det kommer högre upp som det börjar ta emot i hela mig. Jag vill inte. Jag vill gå upp på land igen.

Jag menar, en gång i tiden gick ju människan upp ur vattnet och upp på land, visst var det så? Så vad ska man nere i havet att göra igen då? När man nu en gång kommit upp ur det.

Fast ibland bara gör jag det. Även om det tar emot som bara den och även om det är svinkallt och även om hela mitt inre skriker åt mig att vända om mot stranden igen. Även om jag är rädd som en liten hare...

Ibland bara slänger jag mig rätt i vattnet. På mage. Rätt i... hämningslöst... släpper alla mina spärrar och låter mig omfamnas av det först kanske kalla men sen så underbara vattnet.

Jag har flugit. Fast jag var rädd så flög jag för några veckor sedan.

Idag kanske jag doppar mig i Vättern. Fast, bara kanske...