Förut tyckte jag poesi
var för drömmande människor

utan verklighetsgrund

isolerade på sin kammare
kan hända

i mörkret av social fobi
fick dikten vara den enda vän.....

När min penna började forma orden

förstod jag......att detta var ett instrument

dansande lätt och smidigt
på papperet och glädjen
fick en ny vän!

vi tampades och slogs
om orden

skratten jublade mellan raderna.....

Det kunde inte vara någon isolerad
om det rika orden flödade

En stor iakttagare av livet är väl vi

där verkligheten täcker varje ord
som skrivs.