Jag vet.
Jag har sagt det förut.
Inte bara en gång.
Utan en hel massa gånger.

Du vet, det där slitna uttrycket som jag ändå aldrig tycker blir slitet, hur många gånger man än säger det. Du vet, det där, de där orden, de där orden som jag så gärna vill säga, som liksom tränger sig fram någonstans där djupt, djupt inifrån mig och liksom inte går att stoppa. Som är som vattenmassor som svämmar över och inte går att hejda. Som river murar, öppnar själar, läker hjärtan och ibland, ibland till och med räddar liv...

Du vet, de där orden, som bara rinner över mina läppar och känns i hela min kropp och som jag bara är så lycklig, så lycklig i hela mig, att jag, faktiskt, får säga dem. Säga dem till just dig.

Du vet, de där orden.
De där orden.
De där...

Får jag viska i ditt öra?
Lovar du att lyssna?
Det är viktigt.

Och jag kan inte hålla tyst nu längre.

Det svämmar helt enkelt över...



Jag älskar dig!!!