I morse tänkte jag på Anna Anka som utalat sig om kvinnor och mjukis byxor, inte för att jag tycker illa om henne, men hennes utalande om mjukisbyxorna har jag demolerat i full vigör och i äkta skånsk anda.
Det kom sig denna tidiga morgon, då jag släpat mitt trötta jag till badrummet. Ja det var helt självförvållat då jag halvt pittögd ser mig i spegeln efter en ca hela natten lång seans av Resident Evil ps3, som förövrigt efter att ha dött en hundra gånger redan, uppäten av aliens jag såg att jag nog fan måste ha varit med i spelet på riktigt. Hålögd och blek stod jag med mina sista krafter för att halvdant dra en tandborste fram och tillbaka över tänderna.
Klockan är fem eller nått, och jag förbannar spelet som gör en helt beroende. Tänker på min mamma som sa till mig när jag var liten, om du grimaserar så fult för länge kan du bli sån, jag hoppades nu att hon inte hade rätt för den där spel grimachen jag ligger inne med borde förbjudas. Då ser jag honom lutandes mot dörrkarmen, och han ser så fantastisk ut, med den där glimten i ögat det mörka vackra håret, och det där sexiga leendet som gör mig knäsvag, nog för att jag redan var svag av allt spelandet men gud vad snygg han var.
Så slog det mig att han måste stirra på mig för att jag ser ut som en av de där aliens i spelet, mitt hår stod åt alla håll, tandkrämen rann på hakan, jag begrundar mig själv och ser att jag har en förliten tröja på mig med fläckar från dagens jordgubbsintag, ja jag vet, jag brukar inte spilla så förskräckligt men man vill ju inte heller kleta ner hand kontrollen, och då fungerar tröjan tydligen bra som servett. När mina nu glosögda ögon når trosorna så ser jag ett par orange urtvättade mormorsstukaktiga jag vet inte vad, men jag vet att de varit röda, på dessa kunde man nu knappt ana några fesblåa smurfar som också en gång i tiden varit blå.
Herre gud, hur fan ser jag ut. Jag sneglar på den utsökta skapelsen i dörrkarmen och försöker mig på ett något skevt leende, med tandborsten hängandes i mungipan. Då utbrister han - Har du någon aning om hur mycket jag älskar dig min underbara Tini Tut, jag log, och han log och jag smälte, tänkte att jag måste vara den lyckligaste människan på jorden. Just när jag med tandborsten hängandes vid halsen tänkte göra ett gasellhopp in i hans trygga varma famn, så fes han, sedan vet jag inget mer då vi skrattandes, apgarvandes var tvunga att slänga oss på badrumsgolvet för att få stöd, och hålla sig för magen för att inte kikna. Vad jag vet är att detta skratt klingade lycka som man skulle kunna leva på för evigt.

Från Tini Tuts Casillero del Diablo