Jag tror på något. Prövar olika vägar. Jag vet något. Märker att orden kan vara helt tomma om jag är tom. Det är med liv vi fyller dem, ett efter ett.

Faktum är att jag tror inte, vet inte. Och även det kan fyllas. Att förflyttas mellan platser kan göras i stillhet utan rörelse. När vi väl är där, kan det tyckas overkligt. Platser är vid närmare betraktelse tämligen overkliga. Vi konstruerar rummen med våra egna gränser.

Ingen kommer komma till undsättning. Det går att sitta desperat i vilken glänta som helst. Lycklig är man om man blir funnen av en älg tidig morgon.

Det jag minns nu av resan, är svalorna, de flög genom himlen över staden Volterra, vidder och höjder. De väckte mina livsandar.