går sakta, tom, in i mig.
finner avskalad, brutalt hanterad. jag,

blott en strimma, i ditt minne,
florerar en likartad upplevelse. en tumör,



inte svart, tom. tom, på innehåll, substans.
och den tomheten flyter ut som bränt blod.

underfunktionen, mina synapser, avskurna
jag ser ej längre naturen, endast tomhet.



har tagit av hatten, solen bränner skalpen.
håret rinner av. bildar vinröda pölar, från dagar,

med höstglöd. du minns, men din skiva
spelar den gamla sången, tills den dag



du dör. jag dör, av ensamhet, tomhet. jag dör,
av vetskapen om ett helvete efter detta, helvete

jag dör sakta, som jag gjort i åratal. vägen
ser jag inte längre, ty du håller den i din hand,



kramar livet ur den, såsom med mitt vara.
du var vägen till döden, till avslut för mig

och nu är du borta. oansvarig. jag anklagar,
andas själv



minimala syremängder,
svarta hål, sugs in.

jag kväver dig,
du avgår.