I nattens långsamt passerande bilder finns en bild.
Som frekvent upprepar sig.
Det är ingen dröm.
Inte heller en verklighet.
Det är vad jag vill att det ska vara.

Känner hur cigarettröken tränger upp i hjärnan.
Undrar om det är jag själv som fantiserar.
Som leker med livet
Eller är det tröttheten som frestar mig?
Till att gå över gränsen.
På snudd leka med elden.
Känner hur den bränner mig.
Det känns skönt.

Kan det vara min egen betvivlade eskapism?
En form av övertalning.
Att orka mer. Ge mer.
För innerst inne vet jag hur mina lungor är förgiftade.
Att jag inte vågar drömma längre.
Och
Hur ont det gör att leva.
Utan dig.
Med bara svarta andetag till övers.

Värmen faller fritt över min kropp.
Men jag är iskall.
Som skydd mot världen.
Försöker jag värja mig.
Ifrån den.
Allting känns mer verkligt.
I glasartade ögon
Och
Varma blodbanor.

Bilden är svartvit.
Irriterande och fängslande.
Älskad och hatad.
Blödande och helande.
Hel och trasig.
Allt på samma gång.
Jag vet inte vad jag ska börja.
Leta.
Det känns hopplöst.

I nattens långsamt passerande bilder finns en bild.
Som frekvent upprepar sig.
Det är ingen dröm.
Inte heller en verklighet.
Det är vad jag vill att det ska vara.